Denna text beskriver hur hela den efterföljande behandlingen på bipolärmottagningen har baserats på ett erkänt missförstånd den 2 juli. Trots att litium fungerade stabiliserande och höll mig symtomfri under våren har behandlingsfokus skiftat till nya diagnosantaganden, bristfälligt dokumenterade utredningar och kraftigt varierande bemötande. Det här är en övergripande genomgång för att ge en tydlig bild av situationens utveckling.
Den här sammanfattningen tar vid där IVO-anmälan del 1 slutar. I del 1 beskrivs händelserna den 2 juli, inklusive det missförstånd som uppstod hos läkare 3 och den efterföljande felbedömningen av läkare 4. Alla senare behandlingsbeslut på mottagningen har utgått från dessa två felaktiga antaganden. Därför inleds denna del med orden ”efter den 2 juli”.
Efter den 2 juli 2025 uppstod en situation där jag, på grund av stress och utebliven mat, inte fick i mig något litium. Detta ledde till en hypoman episod. Det är viktigt att påpeka att litiumbehandlingen fungerade väl under våren: jag låg stabilt inom rätt värden och hade ingen hypomani vid den tidpunkt då jag normalt brukar få återkommande episoder.
Det efterföljande behandlingsarbetet har dock kommit att baseras på ett missförstånd från läkare 3 och en felbedömning av läkare 4. Detta missförstånd har redan erkänts av läkare 3. Trots detta har hela handläggningen fortsatt att utgå från samma felaktiga antaganden.
• Felaktigt behandlingsfokus:
Efter den 2 juli ville överläkare 2 behandla mig med långtidsverkande Quetiapin, trots att jag flera gånger påtalat att min beroendesjukdom alltid måste sättas främst, då den är potentiellt livshotande. Vi kom överens om fortsatt litiumbehandling till februari 2026 – men denna överenskommelse ändrades vid nästa besök, då överläkaren istället bedömde mig som schizofren och föreslog Abilify.
• Ny utredning utan motivering:
För att få fortsatt litium krävdes att jag gick med på en ny utredning av både bipolär diagnos och personlighetsstörningar. Jag har aldrig fått en tydlig förklaring till varför en sådan personlighetsutredning behövs. Utredningen beställdes av mottagningen eftersom de nu ifrågasätter sin egen ursprungliga diagnos.
• Körkortsfrågan framfördes som argument:
När jag försökte förklara varför jag tror att jag är bipolär avbröts jag av överläkare 3, som mycket tydligt sa:
”Är du medveten om att bipolär sjukdom kan vara skäl för återkallelse av körkort?”
Detta framfördes mitt under en diagnostisk diskussion och upplevdes som både ovidkommande och pressande. Jag svarade direkt att det är just därför jag behöver litium – eftersom litium fungerat stabiliserande och förebyggt hypomani.
• Bristande journalföring:
När jag hänvisade till den tidigare utredningen uppgav överläkare 3 att den var ”väldigt dåligt dokumenterad”. Detta innebär att mottagningen inte kan följa upp sin egen diagnosgrund. Eftersom litium är en riskmedicin innebär detta att jag i praktiken kan ha stått på en potentiellt felaktig behandling i upp till ett år.
• Utredning av närstående som inte går att genomföra:
Överläkare 3 har begärt att intervjua mina närstående. Ingen av dem känner sig trygg med att medverka på grund av hur de uppfattat att jag blivit bemött. Därmed kan inte den utredning som mottagningen själv vill göra genomföras.
• Inkonsistent bemötande och kommunikation:
Överläkare 3 har meddelat att han inte kommunicerar via 1177, vilket försvårar kontaktvägarna.
Vid våra tre besök har hans bemötande varierat kraftigt:
– Första besöket (före IVO-anmälan): han avbröt mig med körkortsresonemanget och uppträdde på ett sätt som gjorde mötet otryggt.
– Andra besöket (efter IVO-anmälan): han var lugn, saklig och respektfull – en markant kontrast mot det första mötet.
– Tredje besöket (också efter anmälan): när jag tog upp missförståndet från den 2 juli och frågan om jäv tappade han behärskningen och stod och skrek på mig. Detta gav intrycket att han inte tolererar kritiska frågor eller ifrågasättanden, vilket väcker oro kring objektivitet och professionalitet i utredningen.
Mottagningen baserar sina nuvarande åtgärder på ett erkänt missförstånd från den 2 juli. De ifrågasätter sin egen diagnos men saknar tillräcklig dokumentation för att följa upp den. Behandlingen som fungerade – litium – ifrågasätts utan tydlig medicinsk grund.
Sammantaget har detta skapat en otrygg och svåröverskådlig behandlingssituation för mig som patient.